ayawi

zaroy zaroy zaroy!
var du tvungen att lämna oss? jag saknar våra äventyr,
jag saknar dej något så obeskrivligt.

Okej, jag vet inte riktigt hur man beerbetar sådan här sorg, jag har aldrig förlorat någon så nära inpå förut, men jag försöker. hur gör man? vissa dagae är jag världens lyckligaste människa och pratar om dej med stolthet och glädje,delar våra minnen med de vänner jag har kvar.
Vissa dagar bryter jag ihop av att änns tänka på dej. är det seröst någon som har några bra tips?
Att prata om dej med andra människor som kände dej el visste vem du var, de ger mej nytt liv och nya krafter!

Iförrgår hände något som nästan gjorde mej helt knäckt. Jag råkade radera de två sista smsen jag fick av dej, dagen innan du togs ifrån oss, jag brukade alltid läsa dom, varje dag, de fick mej bara att känna mej lite närmare dej, nu är dom borta av min egen dumhet (jag vet hur mycket du skrattar åt min dumhet, men min vän, jag minns dej mycket väl :P )
iaf, jag kommer förmodligen dela med mej av en massa minnen jag har med mitt kära pucko framöver! Ni som inte kände honom kommer garanterat få en klar bild om vilken sjukt fin, knäpp, rolig, störd, omtänksam, kärleksfull och stark människa min vän var!


En vecka innan du togs ifrån oss var allt som vanligt <3